Debatten om debatten

debattenomdebattenIMG_2340Under de senaste dagarna har debatten om debatten återigen flammat upp. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet Kultur om hur ”åsiktspoliserna förgiftar debatten om ras och kön”. Debatten om debatten har pågått under en lång tid, och jag har själv bidragit till den i olika skeenden.

Det viktigaste som Linderborg skriver är detta:

”Det är skillnad på personlig erfarenhet, ideologi och samhällsstruktur. Fattar vi inte det omöjliggörs all solidaritet och därmed massrörelse. […] Man kan ta patent på erfarenheter, men man kan aldrig ta patent på kamp.”

Jag håller med i huvuddragen av det Linderborg skriver, men jag köper inte texten rakt av. Linderborg hoppas att ”dialektiken, det vill säga viljan till att diskutera oss framåt, ska segra över det polisiära medvetandet”. Jag vill försöka föra diskussionen vidare för att kanske få den att bli tydligare. Jag har funderat mycket själv, och med risk för att försöka komma dragande med ett ”We shall over come”-moment, så följer nedan fyra olika poänger som jag vill tillföra.

1. VILKA DELTAR EGENTLIGEN I DEBATTEN?
Låt oss först klargöra att antalet personer som deltar i den här debatten som Linderborg beskriver är få. ”Åsiktspoliserna” är inte så många och publiken som bevittnar den här debatten är en försvinnande liten del av dem som bor i det här landet. Det kan vara en viktig insikt att börja med. Det gör inte debatten mindre viktig, men den förs inom en hyfsat liten grupp inom en grupp redan insatta och opinionsjournalister, tjänstemän, politiker och aktivister på den politiska arenan. Med detta vill jag ha sagt att Linderborg målar upp en bild av en STOR DESTRUKTIV DEBATT, men i själva verket existerar den i få personers medvetande. En stor utmaning för vänstern i bred mening är att opinionsbilda bredare. Vi är på god väg, men har en bit kvar.

2. VARFÖR SKULLE DET VARA SÅ FARLIGT ATT DISKUTERA IDENTITETSPOLITIK?
Vänstern blir bättre, jag blir smartare och rörelsen i stort blir mer välkomnande när vi diskuterar ”inom-kritik” på ett intellektuellt plan. När vi diskuterar den på ett sätt som gör att vi inte längre pratar med varandra utan bara skäller så blir diskussionen destruktiv. Drev och hat hör självklart inte hemma. Men att kalla alla diskussioner om representation för ”identitetspolitik” och gärna i någon slags negativ kontext är bara dumt. Vad betyder det ens? Många har med bra argument påvisat hur delar av debatten har en liberal utgångspunkt. Roya Hakimnia och Arash Gelichkan skriver till exempel följande:

”En antirasism som namedroppar kulturell appropriering, vita tårar, vita privilegier, utan att lägga någon substans och strukturkritik bakom orden, är absolut ingen radikal antirasism. Det är liberal antirasism. Den fokuserar på individer, och inte makten och strukturerna som individerna bygger upp i grupp.”

Okej, låt oss säga att det finns en liberal slagsida i den här debatten. Gör det så mycket? Den politiska diskussionen är såklart relevant, oavsett om det är liberaler eller allmän-vänstern som för den. Liberalerna i det här landet behöver sannerligen denna debatt de med. Det finns få uttalade liberaler (några väldigt goda undantag finns såklart) som intellektuellt kan föra diskussioner om detta som inte hamnar helt fel. Flertalet tjänar på att liberaler och vänstern i bred mening tankemässigt tänker lika och försöker föra diskussionen utifrån andra utgångspunkter än t.ex. extremhögern och nyliberalerna.

Men för stora delar av vänstern och mig själv kommer den politiska utgångspunkten som marxist och feminist vara att det är maktrelationen mellan arbete och kapital och könsmaktsordningen mellan män och kvinnor som är det stora problemet. När dessa två strukturer börjar monteras ner kommer också samhället förändras i grunden. Det ena utesluter inte det andra. Vi måste kunna prata om liberala värden som representation OCH värdet av att hålla ihop politiska subjekt som en strategi för att nå framgångar i kampen. Jag menar att många av aktörerna i den här debatten kan ha just två saker i huvudet samtidigt.

3. VAD GÖR DEBATTEN MED DEM SOM DELTAR?
Poängen med representationsdebatten kan inte bara handla om vilka perspektiv som får lyftas upp i diskussionen utan också vilka personer som i förlängningen får tillträde i debatten. Något som jag tycker mig se att dessa ”nya” debattörer som ofta återfinns på sociala medier ofta själva blir inmålade i ETT ENDA ÅSIKTSHÖRN. Det finns sällan utrymme att få uttala sig i andra frågor än dem man genom erfarenhet har trovärdighet i. Jag kan ha fel här, men jag tror att jättemånga av dessa debattörer kan en massa andra saker. Den här debatten målar in oss alla i hörn. Jag har själv varit där. I min tid i Ung Vänster skrev jag sällan om något annat än HBT-frågor (som det hette då) på grund av att det var den erfarenhet som jag bar med mig. Men jag har också erfarenhet av arbetslivet, av skolan, av chefer, av att fundera på klimatfrågan och en massa annat. När jag kom till den insikten kunde jag skriva om annat.

Jag är medveten om att jag är ute på hal is här. Men när jag skrev texten ”Vi måste sluta ful-tolka varandra” så skulle den hetat ”Vi måste bli bättre på att snäll-tolka”. I ett debattklimat där man inte kan debattera i andra frågor än de där man har tolkingsföreträde till så kommer man också bara få ta del i vissa debatterna. Låt oss låta dialektiken blomma. Kritisera gärna inlägg i debatten, men gör det gärna så att det går att komma tillbaka efter ett snedsprång.

 4. SLUTA DEBATTERA DEBATTEN – DEBATTERA!
Vänstern behöver inte vara enad men försöka jobba i samma riktning: att förflytta debatten vänsterut, och inte föra den på värderingsskalan i lika hög utsträckning som på höger-vänster-skalan. Men en intellektuell debatt mår samhället bra av, men den kan inte helt vara fjärmade från de samtal som förs vid fikaborden inom äldreomsorgen, på fabriksgolvet och på call-centret. Så snälla, fortsätt arrangera debatter offentligt, fortsätt inkludera fler i debatten, fortsätt flytta fönstret. Den numera ökända vänstervågen (skriver tiotusen tecken i nästa nummer av Röd Press om den) har ändå lyckats förflytta ramarna för vad som kan diskuteras och inte, oavsett hur vänster vi tycker att själva vågen var. Fortsätt vrida samtalet med hjälp av dialektiken. Högern är nästintill ointressant, fortsätt diskutera med varandra.

Andra som också skrivit om debatten om debatten:
☞ Eric Rosén på Politism: Individfokus inom vänstern försvagar kollektivets kraft
☞ Roya Hakimnia & Arash Gelichkan på bloggen Socialism eller barabari: Solidariteten har blivit alltför bespottad
☞ Om identitetspolitik och vad det är på bloggen Ett oskrivet bladVAD ÄR EGENTLIGEN IDENTITETSPOLITIK?
☞ Ett historiskt perspektiv kommer från Sverige.pkNär feminismen äter sig själv

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: