Magda, Arena och socialdemokratins projekt

magdaIgår publicerade Dagens Nyheter ett intervju-reportage om/med Magdalena Andersson, Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson. I reportaget får vi följa med ”Magda” when she goes back to her roots, tillbaka till Ungdomens Hus i Uppsala där hon tydligen har varit engagerad i sin ungdom.

Vi får följa med på en resa genom snusförnuftiga Anderssons tidiga år. Som 10-åring identifierar hon ojämlik lönesättning genom att en tjejkompis och kompisens bror fick två kronor i veckopeng medans hennes storebror fick tre. Som 16-åring går Magdalena med i SSU på Katedralskolan i centrala Uppsala, som enligt artikeln är ”en samlingsplats för välmående akademikerbarn”. Från Katedralsskolan vidare till Handelshögskolan i Stockholm där Andersson går med i S-studenter och backar från de mest radikala idéerna från sin barndom.

Vi får en inblick i tiden med Persson och Nuder och finansdepartementet under saneringsåren. Maxtaxan, som Andersson enligt artikeln var ”djupt involverad i”, om hur hon inte ser några förändringar i inkomstbeskattningen för vanligt folk under en snar framtid och att det långsiktiga målet inte kan vara att sänka skattetrycket (!) ytterligare. Före Magdalena Andersson var det Tommy Waidelich. Det är klart att Andersson är bättre än honom (detta slås också fast i DN-reportaget). Men som en kompis påpekade idag när vi pratade om artikeln; ”Det är sorgligt att vi har så låga krav”.

– Det är klart att jag är en reformistisk politiker. Jag gick med i Socialdemokraterna och inte Vänsterpartiet. Jag tror ju på de små stegens politik. Det finns en otålighet på vänstersidan som jag verkligen kan förstå och respektera. Men jag står ju inte för och har aldrig stått för radikala omsvängningar av politiken.

Hon är inte den första som uttrycker sig såhär, (faktum är att i citatet ovan låter Magdalena Andersson precis som Karin Pettersson, politisk chefredaktör för Aftonbladet, i Vredens panelsamtal från 1 maj förra året). Det är helt enkelt så en socialdemokrat formulerar sig och vill framstå. Det i sig är inte så konstigt när man fortsatt haft makten under en övervägande majoritet av tiden vi har haft demokrati i det här landet. Men när vi haft åtta år av borgerlig regering, så behöver människor något att tro på igen. Gärna en vänster, i vid mening, som vill något. Folk vill ha sossar som sossar var förr. Eller?

arenaI veckan damp senaste numret av Magasinet Arena ner i brevlådan. Lars Berges reportage Tillbaka till framtidspartiet som återfinns i tidningen har varit lite av en snackis under veckan. Det är ett välskrivet reportage som ger oss utanför, en insyn i hur socialdemokratins kommunikation fungerar och ser ut. Lars Berge besöker sin mormor som pratar om hur det var förr. Hon framför berättigad kritik mot snooze-appen och det faktum S genom den vänder sig snarare till dem som tycker att ungdomar är lata, än ungdomar som vill ha jobb. I ett träffande citat i texten säger Berges mormor; Alla ska med? Ja, men vart ska vi åka? Det är ju bara ord.

Reportaget har också fått berättigad kritik. Marika Lindgren Åsbrink rasade på Twitter över reportagets ytlighet och bristen på en historiematerialistisk ansats. Förändring handlar inte bara om personer som gjort si eller så, eller hur retoriken har sett ut. Saker och ting, även partier och deras politik, förändras som ett resultat av hur maktförhållanden i samhället ser ut och verkar.

Lindgren Åsbrinks kritik är rimlig. Men i ett medieklimat som skulle må bra av mindre personfixering och mer granskning av makt, så måste vi trots allt förhålla oss till hur det ser ut. Det Berges artikel efterlyser, om än på ett ytligt sätt, är en själ, ett projekt och något för hans mormor att tro på.

Bilden av Magdalena Andersson som läsaren får ekar tragiskt tomt på ett sånt projekt. Hon är en doer, inte Anders Borgs främsta fiende och har ”inpräntat i hjärnbarken” att aldrig släppa taget om de offentliga finanserna. Men visioner om ett annat Sverige, en berättelse om vart vi ska, det finns inte.

Anders Borg har heller aldrig pratat om vilket samhälle Moderaterna vill ha, det har han överlåtit till Fredrik Reinfeldt. Detta har gett Borg utrymmet att agera expert. Han har fått kommentera den ekonomiska utvecklingen snarare än att stå för politiken som förts av regeringen. Sverige behöver en annan sorts finansminster, en med idéer och en som, trots ”de små stegens politik” kan beskriva hur vi tillsammans ska ta oss an dessa idéer.

Regeringar som vinner val, behöver ett projekt. Alliansens idéfattigdom och deras åttaåriga facit gör att de kommer torska i valet i höst, men det var deras projekt som gjorde att de vann. För en socialdemokratisk ledd regering, som inte bara vill sitta i fyra år, måste det finnas ett projekt som är mer än ungdomsgaranti och mer än innovation och tillväxt i en fluffig blandning.

Ge oss något att tro på.

 

Läs också:
Åsa Petersen om vänstervågen som är här nu

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: