Borgerlighetens partiledare 2015 – Del 2

FP_starsAtt samhället och politiken saknar liberaler är tydligt. Liberaler som tycker att rättvisa och alla människors lika värde och rättigheter borde vara gällande. Många är de tillfällen då en tagit sig för pannan och inte riktigt kunnat hantera de liberalerna som just nu befolkar vår samtid. Liberaler är inte mina favoriter – men för det politiska samtalet så skulle det vara skönt med några stycken som var vettiga.

Det har inte alltid varit så dock. Håkan A Bengtsson skrev i samband med Folkpartiets kommundagar en bra beskrivning av historien och det vägval som partiet gjorde efter Bengt Westerberg. Dörren som Westerberg öppnat för att samarbeta med Socialdemokraterna, stängdes. Efter 1995 har den ekonomiska politiken, integrationspolitiken och utbildningspolitiken gått åt höger.

Lars Leijonborg tog batongliberalismen mot nya höjder och i valrörelsen 2002 släpptes några testballonger med språktest, och de flög. Major Jan Björklund fortsatte på det spåret och lyckades dessutom att i den nya regeringen äga skolfrågan bättre än Leijonborg gjort. Men att så kraftigt dominera en fråga har sina baksidor. När det går dåligt för skolan, går det också dåligt för Folkpartiet som gjort allt för att sammankopplas med frågan. Men efter språktest-ballongen som flög fortsatte Folkpartiet också på rasist-spåret.

Under valrörelsen 2010 kändes det som att Folkpartiet bara gjorde två sorters utspel. Några få handlade om att vi skulle gå med i den fantastiskt ”framgångsrika” valutaunionen EMU (låter det stå okommenterat). Det stora flertalet utspel handlade om ”invandrare”, ”muslimer” och ”integration”. Shora Esmailian skrev den 17 september, 2010, en mycket bra text kring alla Folkpartiets förslag som vilar på rasistisk retorik och som dessutom är mycket dåligt underbyggda. Mycket läsvärd, så här inför nästa valrörelse.

Så åt vilket håll ska Folkpartiet nu gå. Förra gången FP skulle byta partiledare resonerade Åsa Petersen såhär: ”Med Malmström blir det mer socialliberalism. Med (major) Björklund blir det mer batongliberalism. Vill folkpartiet fortsätta den kravretorik som Jakobsson drog upp riktlinjerna för? Eller vill de återfå förtroendet hos de frihetliga liberaler som tror på alla människors lika värde och rätt? Vad betyder partiledarbytet för samarbetet med de övriga borgerliga partierna i alliansregeringen?”

Frågorna är applicerbara även på dagens folkparti. Men idag handlar det om andra personer. Här kommer en liten lista att hålla koll på:

Birgitta Ohlsson Klamberg, född 1975 i Linköping, nuvarande EU-minister och riksdagsledamot sedan 2002. Har varit ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Har en feministisk trovärdighet som nästan ingen annan i borgerligheten kan uppbåda.  Av den anledningen kan man tro att Ohlsson lutar mer åt det socialliberala hållet, men även det bombliberala slår igenom. I utrikespolitiken ligger Birgitta Ohlsson ganska långt åt höger. Är känd, modern och retoriskt begåvad. En lågoddsare.

Erik Ullenhag, född 1972 i Uppsala, nuvarande integrationsminister och riksdagsledamot mellan 2002-2006 och 2009-2010. Mellan 2006 och 2010 var Ullenhag partisekreterare, och var den som fick ta hand om dataintrång-skandalen under valrörelsen 2006. Även Ullenhag har varit ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Genom att positionera sig mot Centerpartiets nyliberala utveckling visar Ullenhag tydligt var han står på den liberala skalan. Är känd, socialliberal och en duktig politiker. Kanske inte slår Ohlsson i en duell.

Frida Johansson Metso, född 1984 i Göteborg, partistyrelseledamot som dock inte sitter i riksdagen. Sitter i Stockholms kommunfullmäktige för Folkpartiet och har även hon varit ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Metso är profilerad inom flyktingpolitiken och har tidigare varit ordförande i FARR, Flyktinggruppernas Riksråd. Den socialliberala unga falangen inom Folkpartiet kan symboliseras med Metso.

Johan Pehrson, född 1968 i Örebro. Nuvarande gruppledare för Folkpartiet i riksdagen sedan 2006 och riksdagsledamot sedan 1998. Erfaren batongliberal som är kontroversiell internt. Under 2013 krävde Liberala Ungdomsförbundet Pehrsons avgång. Anledningen är det som har varit Pehrsons främsta fråga; rätts- och kriminalpolitik. Antagligen hade Johan Pehrson redan varit ordförande om det hade varit möjligt internt. Han är ligger nära Jan Björklund politiskt, men är inte riktigt lika vass. Detta är en högoddsare.

Bubblare: Nyamko Sabuni (på väg bort), Allan Widman (för tråkig och torr), Cecilia Malmström (inte så känd och lite tråkig).

I morgon: Frågan är inte OM Anna-Karin Hatt tar över Centerpartiet, frågan är när?
I går: Borgerlighetens partiledare 2015 – Del 1
om Moderaterna

Advertisements

3 kommentarer

  1. […] i denna serie: ☞ Borgerlighetens partiledare 2015 – Del 1 om Moderaterna ☞ Borgerlighetens partiledare 2015 – Del 2 om […]

  2. […] i denna serie: ☞ Borgerlighetens partiledare 2015 – Del 1 om Moderaterna ☞ Borgerlighetens partiledare 2015 – Del 2 om Folkpartiet ☞ Borgerlighetens partiledare 2015 – Del 3 om […]

  3. […] representeras av integrationsminister Erik Ullenhag. Folkpartiets mest synliga minister och en möjlig arvtagare till partiledarskapet. Uppmaningarna till kommunerna finns i den skrivelse om mänskliga […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: