”Jag är fan en panter”

jagärfanenpanterChristina Höj Larsen, riksdagsledamot och Vänsterpartiets antirasistiska talesperson, bjöd i tisdags in till en visning av Jag är fan en panter. En film om Pantrarna för upprustning av förorten som är gjord av Leo Palmestål, Jennifer Jerez och Anders Rundberg. Filmen, som visades på Göteborgs Filmfestival och som fått Svenska Kyrkans filmpris, har inte ännu köpts in av någon distributör. Vilket är väldigt synd.

Detta är en film som borde visas i alla skolor, i alla städer, i hela Sverige. Kommunpolitiker och riksdagsledamöter borde se filmen som ett bevis på sitt misslyckande, men också som ett tips på en lösning. För som Christina Höj Larsen sa igår efter filmen: ”Förändring har aldrig skapats i det här huset – förändring sker ute på gatorna”.

Nedan följer trailern till filmen.

Filmvisningen följdes av ett samtal med filmskaparna och Sabrin från Pantrarna. Under samtalet berättades om att diskussioner som förts med SVT om att visa filmen. Den har ett allmängiltigt budskap och skildrar många svenska ungdomars vardag – därmed relevant för Public Service. Men svaret från SVT har varit att filmen inte är tillräckligt sensationell. Som Jennifer Jerez uttryckte det: ”Det är inte så intressant att visa en film om ungdomar i orten som gör bra saker.” För det är vad den här filmen handlar om.

Den beskriver Pantrarnas historia från när de startade 2011 fram till idag. Om grundläggande teorier för organisering. Vad som händer när folket tar saken i egna händer och tar på sig ansvaret som poliser, lärare, mammor, pappor och politiker borde ta. 1:a maj med Dead Prez och Emory Douglas.  Skrivarkurser med Johannes Anyuru, läxhjälp, kampanjen för mer gatljus och mindre blåljus. Om kampen som efter 4 år har gett södra Biskopsgården en fritidsgård som invigdes i förra veckan.

Filmskaparna gjorde också en poäng av att visa att det visst finns tjejer i denna rörelse, i motsats vad som beskrivits. Frustrerade arga tonårskillar, javisst dom finns, men tjejerna är minst lika arga, handlingskraftiga och delaktiga. Filmen visar också de svårigheter som kan komma med att kämpa för förändring. Bråk inom gruppen, sorg och att ständigt kämpa mot den bild som målas upp av det man gör som organisation.

Under visningen hann jag gråta, skratta och känna både hopp och förtvivlan. Pantrarna vet vem som gör vad i stadsdelen, vet vem man ska prata med, startar sin egen arbetsförmedling när den som finns inte kan fixa jobb. Det berömda begreppet för vänsterpartister – att göra politik – Pantrarna gör det.  Det är det här som är den nya folkrörelsen, som de själva säger. Megafonen och Pantrarna gör det som alla etablerade partier till viss del har misslyckats med – de upprätthåller en förankring i arbetarklassen och i orten.

För det är vad detta handlar om – klass. Det är klasspolitik som gör att skolor där inte ens en tredjedel får godkända slutbetyg får övervakningskameror inomhus istället för fler pedagoger. Det är en syn på orten och arbetarklassen som redan är förutbestämd och som människor som bor här är fastkedjade i.

Politiken är för långsam, byråkratin är för stor. En kille i publiken säger att dialog med politiker är bra, men inte om ramarna redan på förhand är givna. När man förstår efter ett eller två möten att, de här samtalen tar oss inte framåt, för de tänker inte ge oss några pengar. Pantrarnas lösning blir då att ”storma” ett öppet stadsdelsnämndsmöte. Helt plötsligt finns det pengar. Styrkan i antalet och allvaret i problemen talar då sitt tydliga språk.

Eller som när Göteborgsposten i sin rapportering skildrar ett mord på ett för Pantrarna verklighetsfrånvänt sätt, då demonstrerar de utanför GP:s kontor. De får en ursäkt av chefredaktören och dessutom kommer GP till Biskopsgården och gör en upplaga gjord av ungdomarna, som skildrar deras bild av verkligheten. Resultat, people! Resultat som bygger på att man tillsammans organiserar sig för sina intressen. Enkelt.

Min personliga politiska erfarenhet kommer från Vänsterpartiet och Ung Vänster. Det är där jag är skolad och uppvuxen sedan nästan 15 år tillbaka. Under 2012 bestämde sig Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Botkyrka för att tillsammans med den borgerliga oppositionen, sälja alla Botkyrkabyggens fastigheter, cirka 1300 lägenheter, till en riskkapitalist utan erfarenhet av att förvalta bostäder. Under den tiden var jag ordförande i Vänsterpartiet Botkyrka och genom samtal med Nabila Abdul Fattah Ryback som då jobbade på fritidsgården i Alby, kom Vänsterpartiet i kontakt med Megafonen.

Nätverket Alby är inte till salu bildades och vårt samarbete, menar jag, var jämlikt och fungerade väl. Vi tog inte åt oss äran (dock har partiet centralt ibland velat göra det i kommunikationssyfte) för det arbetet som alla ungdomarna i Megafonen la ner. Vi hjälpte till med lokal och det som Megafonen frågade oss om. Tillsammans jobbade vi arslet av oss för att kommunen inte skulle sälja, eller åtminstone fråga folket som bodde i Alby först. Hela historien berättas här av Nabila och Emma Dominguez som intervjuades i Vreden under våren 2012.

Detta är det nya sättet att arbeta för de etablerade partierna. Inte fråga ”Varför går ni inte bara med i SSU?” utan lyssna, ta in, verka. Politiker måste vara på plats, vara förankrade och bli använda som verktyg för förändring. Underskottet av demokrati i den delen av stan där jag bor är redan stort. Skyhög arbetslöshet och en sjuk arbetsmarknad sätter sina spår. Fattigdom och känslan av att det inte finns några framtid för ortens barn är överhängande.

Känslan av maktlöshet finns inte bara i det här landets förstäder och orter. De finns på landsbygden också. Sabrin, från Pantrarna utryckte det väl under samtalet och beskrev hur det fanns många likheter med kampen som måste föras av de som bor på landsbygden som också blir av med vårdcentral, post och annan samhällsservice. 

Den politiska lösningen är naturligtvis kraftfulla satsningar på service, jobb och utbildning i orten. Vi som bor här har rätt till samma resurser som innerstan. Men lösningen måste också gälla förtroende och demokrati. För en ”närmare” demokrati och större delaktighet och FAKTISKA materiella förändringar är den enda lösningen mer makt åt folket. Och det kan bara ske om de som har makt, börjar backa, försöker dekonstruera makten och dela med sig av den. Innan dess, ingen verklig förändring.

Above all, the liberation movement asserted that the people would most readily develop consciousness of their proud being, of their equality with everyone else, of their capacity to make history. 

Nelson Mandela

Här kan man läsa mer om filmen:
☞ Jag är fan en panter

Advertisements

2 kommentarer

  1. […] vände. Då opinionen på vissa sätt vände och protesterna blev fler. De nya folkrörelserna (som jag skrev om häromdagen) växte fram och det diskussionen om orten blev en annan och fördes till viss del av dem som […]

  2. […] tre mest lästa inläggen under mars var Ett hot som även statsministern borde ta på allvar, ”Jag är fan en panter” och Borgerlighetens partiledare – Del […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: