Jag skulle gärna vara din kollega

För några veckor sedan publicerades denna krönika i tidningen Skolvärlden, som är Lärarnas riksförbunds tidning. Idag publicerades den på nätet. 

Jag springer på Oskar på stan. Vi var kursare under lärarutbildningen och har inte träffats på flera år. Han frågar vilken skola jag jobbar på. Det blir kallt i bröstet på mig, innan jag säger att jag inte jobbar i skolan. Oskar berättar i sin tur om sitt tredje vikariat sedan examen, att det är rätt stressigt och att läraryrket inte riktigt är som vi trodde då – när vi började på utbildningen. Vi utbyter lite suckar om den svenska skolpolitiken och sedan skiljs vi åt. 

Några veckor senare plingar det till i min mobil. Det är Emilia som studerade tillsammans med mig och Oskar. Emilia är upprymd och upprörd på samma gång. Hon är en av mina många kursare som inte arbetar som lärare och som nu har börjat fundera på varför det är så. Hon vill att någon, kanske vi, ska prata mer om det. Vi som då hade stora drömmar och visioner om hur vi skulle göra ett bra jobb. Varför vill inte vi jobba i skolan?

Trots den enorma bristen på lärare i matematik var det totalt 24 personer – i hela Sverige – som i första hand sökte mattelärarutbildningen vårterminen 2014. Under de senaste trettio åren har antalet förstahandssökande till lärarutbildningen minskat med nästan 60 procent, enligt Lärarnas Riksförbund. Varför ser det ut så här?

Min erfarenhet av läraryrket har jag från min studietid. Då vikarierade jag några gånger på gymnasiet. Jag längtade efter att få ha en egen klass, framförallt att få chans att lära känna mina elever och se dem växa och utvecklas. Samtidigt såg jag hur mina kollegor fick allt mindre tid för att göra just det: leda den pedagogiska verksamheten.

I debatten om skolan och om de försämrade resultaten, levereras ”ordning och reda”-lösningar från utbildningsdepartementet. Bara vi låter lärarna ge fler betyg, i fler grader, vid fler tillfällen – då kommer den svenska skolan lyckas igen. Den debatten påverkar mig men jag förstår den inte alls. Det var inte för att ägna mig åt hårdare tag som jag ville bli lärare. Jag vill inte ta av dem kepsarna, inte stänga dörren för dem som kommer försent, inte samla in mobiltelefoner i en liten låda. Jag vill ägna mig åt en undervisning som gör att de inte kommer försent, med eller utan keps.

Visst, det handlar om resurser. Fler lärare per elev är ett måste. Men det handlar också om ett politiskt ledarskap som prioriterar dokumentation av undervisning framför den faktiska undervisningen. Med mätbarheten i fokus kan Björklund genomföra lättkommunicerade reformer. Kunskapen hamnar i skymundan.

Jag vill jobba som lärare. Jag vill, som det står i läroplanen, se varje elev och dess individuella förutsättningar. Men i dagens svenska skola måste jag ha Hermiones ”time turner” för att hinna med det jag är utbildad till, att vara pedagog.

Det räcker inte med ökade resurser. Framförallt måste lärare återigen få göra det de är bäst på – undervisa. Jag vill bli din kollega, men förutsättningarna för det är små i Björklunds skola.

 

Annonser

2 kommentarer

  1. […] i NO, matte eller naturvetenskap. Björklund räknar med att detta ska göra susen för att få fler än de 24 personer, som vårterminen 2014 i första hand sökte sig till högskolan för att bli mattelärare. 24 […]

  2. […] DN Debatt om att de vill ha betyg från årskurs fyra. Att högerns skolpolitik går ut på att prioritera dokumentation av undervisning – betyg, omdömen med mera – istället för den faktiska undervisningen, det […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: