Ett realistiskt inlägg om Vänsterpartiet

I fredags inledde Vänsterpartiet de omgjorda kommun- och landstingsdagarna – Vänsterdagarna. Cirka 700 Vänsterpartister från hela Sverige samlades för att lära sig saker – som ju som de flesta vet är grunden i att förstå vad man håller på med – och det verkar de ha gjort. För mig, som följde Vänsterdagarna från ett bröllop i Forshaga, var det härligt att se att inte en enda av alla de gnällspikar (inkl. mig själv) som finns i partiet lät en enda dräpande kommentar nå utanför dörrarna på Malmö högskola. Det (i sig) är stort och partiledningen borde vara mycket nöjd. Den långsiktiga organisatoriska satsningen har lönat sig. Att det finns en framåtanda och ett självförtroende som inte bara är påsminkat, börjar synas.

Under slutet av förra och även under början av denna vecka så har frågan om regeringsbildning efter valet 2014 (ÅTERIGEN!) diskuterats, men nu utifrån att Vänsterpartiet för en gångs skull fick vara center of attention. Något ovant fördes debatten inte utifrån utgångspunkten att V blivit utmobbade av Mona Sahlin, utan faktiskt att partiledningen själva tog kommandot över diskussionen. Naturligtvis smart. Trots att den politiska debatten i stort INTE handlar om det politiska innehållet i en eventuell ny regering så lyckades V delvis fokusera på de faktiska politiska motsättningarna, vilka annars lyser med sin frånvaro i den politiska debatten i stort i dag. (LEX Socialdemokraternas Höstbudget, men även långt innan dess.)

Å visst var det politik som Aron Etzler och Jonas Sjöstedt ville prata när det ”läcktes” ett ”hemligt” valdokument till Expressen i torsdags, och delvis fick de ju faktiskt till det. Men med en, enligt min meningen, ganska olycklig twist.  Att Expressen sätter rubriker som antyder på att V inte är intresserad av regeringsmakt, tror jag är dåligt.  Sjöstedt förklarade också detta i sitt tal under Vänsterdagarna. Vi ska naturligtvis vara en bricka i spelet, men inte till varje pris, det är också vad som går att utläsa i ”dokumentet”. Det finns en stor potential i att vara opposition, om man gör det på rätt sätt. Men det är ju inte så att vi inte prövat det. Jag menar att det skulle vara skoj att prova något nytt, tillexempel få vara med och bestämma, men jag är å andra sidan duktig på att gapa efter mycket.

Det kom naturligtvis recensioner av denna spinn. Vissa var bättre än andra.

1. Katarina Barrling, statsvetare och skribent på politologerna.se, frågade sig om V-ledningens strategi innebar en lättnad eller mer bekymmer för S och kom till slutsatsen att S kanske kommer att få föra ett tvåfrontskrig med frågor från både höger och vänster om hur regeringsunderlaget egentligen kommer att se ut. Barrling för ett vettigt resonemang på för- och nackdelar för S om V står utanför och dessutom vilka vinster som V kan hoppas på utanför, i enlighet med det som Aron Eztler också refererar till i intervjun med Expressen.

Även en situation där Löfven då pressas att utlova en S+Mp-regering kan för Vänsterpartiet bli fördelaktig, då den kan innebära att socialdemokrater som är skeptiska till Mp i regering kan markera detta genom att gå till V. Vänsterpartiet får då visserligen inte plats i en regering, men kan vinna på väljararenan.

Både Barrling och Etzler verkar förhålla sig till V i en eventuell regering som ganska otrolig händelse.

2. Man vet att man gör något farligt för makten när DN:s ledarsida plockar upp frågan om regeringssamverkan ur (delvis) vårt perspektiv. Naturligtvis måste det sägas att V kommer stå för ”företagsfientlig vänster­politik i regeringen” och en massa annat strunt, men det hör ju ändå till. Hade nästan förväntat mig mer av en huvudmotståndare som DN:s ledarsida. Men på slutet kommer en vacker OCH riktig iakttagelse:

”Säkert gnuggas händerna på det moderata partikansliet. Men risken finns att väljarna får intrycket att den intressanta politiska debatten om framtidens välfärd förs på den rödgröna vänsterkanten – medan Moderaterna främst ägnar sig åt självbespeglande estetik.”

Framtidens välfärd debatteras på vänsterkanten. Indirekt säger DN:s ledarsida att det är på vänstersidan visionerna finns. Detta är förvisso inget nytt, men att det var viktigt att visionerna diskuteras – det är så jävla skönt att höra.

3. Håkan A. Bengtsson, på Dagens Arena beskriver Vänsterpartiet som det eviga oppositionspartiet. Bengtsson drar, likt en del andra, paralleller till våra nordiska grannländers vänsterpartier och vad som hänt med dem när de satt sig i en regering. De iakttagelserna stämmer, men behöver inte vara sanningen för V i Sverige. Bengtsson ger förvisso en korrekt beskrivning av historien, men utgår från att framtiden också ska se ut ungefär som historien. Det tror inte jag. Det finns en tid för en evig opposition och så finns det en tid för ett parti som tar ett ansvar för den politiska utvecklingen som sker i ett specifikt läge. I en tid där Vänsterpartiet är det enda partiet som inte håller kvar vid alla skattesänkningar som högervågen åstadkommit utan lägger en budget med en skattenivå någonstans mellan Persson (2006) och Borg (2013), och ändå lyckas redovisa stora (nytänkande och påhittiga) satsningar på de områden av välfärden som går mest på knäna, säger det mycket om denna tid. Det är till och med svårt att kalla ett sådant parti oansvarigt och oppositionsprenumeranter. På slutet av sin anlays klämmer Bengtsson till med följande:

Det är bättre med ett demokratiskt parti på vänsterkanten som driver på och kanaliserar det samhälleliga missnöjet än att Sverigedemokraterna får monopol på kritiken mot etablissemanget.

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet skriver detta:

Dessa uttalanden gör mig mest provocerad. Jag ska inte spela dum. Jag förstår såklart från vilket håll Håkan A. Bengtsson och Anders Lindberg kommer. Det tar tid att vända en supertanker osv. osv. Men det som blir så sorgligt är att man utgår från ett samhälle som inte kommer förändras, att en ny regering kommer föra en politik där människor fortsatt kommer att vara mycket missnöjda med samhällsutvecklingen. Min fasta övertygelse (som jag tror att dessa herrar också delar) är att alla SD:s väljare inte är rasister, att samhället och samhällsklimatet går att förändra och således går det att föra en politik som gör att SD:s inflytande och röstetal minskar – inte för att det finns ett annat ”missnöjesparti” – utan för att människor helt enkelt är mer nöjda. Jag kanske är naiv på denna punkt, men som Palme sa *gäsp* ”Politik – kamrater – det är att vilja något”.

Här skulle det komma ett resonemang om det som står sist i Håkan A Bengtssons text:

Sedan kan man tycka att förr eller senare borde Vänsterpartiet kunna ta steget in i en kommande regeringskonstellation. Men som det ser ut nu lär det åtminstone dröja till efter valet 2018.

Valet 1998-spöket är inte så oanvändbart trots allt. Återkommer i denna fråga.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s