Den blinda fläcken

ReinisFormuleringar som ”Vi bygger landet” gör mig varm i själen. Hos mig så väcker sådana uttryck (”berättelser” om man så vill) känslan att få vara en del av ett pågående arbete, en rörelse, ett samhälle. I mitt fall, arbetarrörelsen. Alltså den rörelsen som för vår skull kämpat sig till fenomen som semester, utbyggd barnomsorg, rösträtt. Varför berättar jag det här? Jo, tillstymmelsen till en liknande känsla infann sig förvånande nog när jag för en vecka sedan stod i Almedalen och lyssnade på vår moderata statsministers tal. Det var något i talet som jag gick igång på.

När Reinfeldt berättade om skiftarbetare som trivs med sitt jobb, som bidrar till att hålla Sverige öppet 24/7, som finner glädje i att vara där för sina medmänniskor så beskrev han en bild som väldigt många människor i Sverige känner igen sig i. Man vill göra rätt för sig.

Det är smart.

Reinfeldt tjôtade vidare: ”Vi värnar om den svenska modellen, men det räcker inte med att hylla den, nu gäller det att sätta den i arbete. Ingen sitter ensam på lösningen. Samverkan mellan stat, fack och arbetsgivare. En pakt för fler jobb, bättre jobb, högre löner. (Här är applåderna är trevande.) Låt mig vara tydlig med detta, jag vill att fler ska ha jobb, men inte till sämre villkor.”

Det moderaterna gör nu (som delvis är ett resultat av att Schlingman är tillbaka) är att de bygger vidare på det socialdemokratiska projekt som stannat av. Med en liberal idé om att arbetare är de som arbetar, och framförallt en språklig och kulturell konstruktion av identitet, har man tagit sig in i domäner där socialdemokraterna historiskt sett har varit mycket starka. Reinfeldt har parkerat i mitten. I ett läge där hans Allianskamraterna är på väg åt höger är detta helt riskfritt. Reinfeldt får nya väljare och de som lämnar moderaterna för att partiet tappat ”reformivern” går till centerpartiet eller folkpartiet. Alliansen är således safe. Om detta har fler skrivit, till exempel Jonas Wikström och Aftonbladets Katrine Kielos och Anders Lindberg.

Efter Reinfeldts tal samtalade jag med socialdemokratiska kompisar som tyckte att talet inte var mycket mer än en Nils Holgersson-betraktelse från statsministern. Att han inte kom med någon konkret politik och att ”det ju är kul att moderaterna fattat att det finns skiftarbetare”. Jag ska försöka att inte ägna det här blogginlägget åt att kommentera vad socialdemokratin borde göra annorlunda, för den analysen ska de få göra själva. Utifrån Reinfeldts tal, så känns det dock som att de behöver göra andra saker än att stoppa huvudet i sanden och bara ignorera sin motståndares skicklighet.

Det politiska landskapet har alltså långsamt förändrats ytterligare. Men var placerar det oss, Vänsterpartiet? För de av oss som har moderaterna som huvudfiende i den politiska debatten (och inte de sargade och försvagade socialdemokraterna) så är det relevant att ändra attityd. Vi kan inte längre föra krig mot det nya moderata arbetarpartiet genom att säga ”de säger att de är nya men de är det inte”. Vi har kört på ”ulv i fårakläder”-argumenten som i många fall stämmer, men den kritiken känns relevant för färre och färre. Ju mer moderaternas huvudsakliga strategi resulterar i en svängning i realpolitiken, desto mindre funkar vår argumentation.

När statsministern skjuter in sig på att beskriva problemen för framförallt utrikesfödda, unga kvinnor, så börjar han röra sig i ”våra” domäner. Detta är helt medvetet. Givetvis. För att vara tydlig, jag vet att moderaterna är ett högerparti. Jag säger inte att vi ska släppa vårt konfliktperspektiv. Butiksbiträdet på HM utnyttjas hårdare idag än någonsin tidigare, förutsättningarna i och utanför arbetslivet är omänskliga och allt det är moderaternas ”förtjänst”. Men nu handlar ju inte politisk kommunikation om hur verkligheten ser ut, tyvärr.

Jag tror att Vänsterpartiet måste fundera över några saker om vi vill ha ”nya” väljare.

1. Hur förhåller sig vänsterpartiet till ”den skötsamme arbetaren”-idealet? Jag skulle svara; inte alls. Därför blir vi också gång på gång förvånade över att den revolutionära potentialen verkar saknas hos arbetarna. Hur kan vi ändra vår kommunikation så att vi attraherar fler väljare? Vi säger gång på gång att vi vill vara det naturliga valet för LO-arbetare. Vi är det i viss mån för TCO/SACO. Vi är partiet för bottenskiktet och deras socialarbetare, om man ska vara krass. Ska vi bli ett större parti så måste vi förändra något, men vad? Vi kan knappt ens hävda att vi är ett parti som värnar om de svaga om vi aldrig någonsin kommer till makten och faktiskt tar de svagas parti.

2. Vilket är vårt projekt? Vi borde anknyta till ett projekt som inte exkluderar människor, så som det moderata projektet gör. För det är givet, ”de som jobbar ska med” i Fredriks Sverige. Vi måste svara med ett projekt som innefattar alla från landsbygden till staden och framförallt de som vi menar är arbetarklassen, utifrån vilket förhållande de har till produktionen. Att arbeta och göra rätt för sig är något som slår an hos människor i hela Sverige, således måste vi göra dem intresserade av oss också. Bäst i klassen OCH ballast på skolgården, som sagts förr.

3. Reinfeldt säger ungefär 20 minuter in i talet från Almedalen som svar på sin egen fråga om hur vi ska hjälpa unga, utrikesfödda kvinnor in på arbetsmarknaden: ”Svaret kan inte vara generella åtgärder som träffar alla lika.” Nu har man privatiserat allt som varit offentligt ägt; nästa politiska strid kommer vara generella lösningar vs. lösningar för de mest behövande. Generella socialförsäkringar eller försäkringar för dem som har det sämst? Bevara och utveckla allmännyttan som alla kan bo i eller ”social housing” för de hemlösa? Detta är något vänstern måste vara beredd på och något som vi delvis redan har argumentationen för. Men frågan är om det är rätt argumentation om man ska ta  hänsyn till punkt 1 och 2?

De skötsamma arbetarna utgör vänsterns blinda fläck. Att socialdemokraterna tappar till moderaterna (och i viss mån till SD) är ett faktum, men hur gör VI för att attrahera dessa väljare? Hur ställer vi om från att ha varit bulldogs i ständig opposition mot allt och alla (lite tillspetsat), till att faktiskt tänka om och hitta en ny kommunikation och delvis också politik för att få nya väljare.

Det är trots allt 2 år kvar till valet (något som man ganska lätt glömmer i den politiska debatt som vi har idag) – allt kan hända!

Advertisements

2 kommentarer

  1. Det är bra skrivet. Men jag tycker att det för lite fokus på moderaternas lögner. De små lögnerna. I samma tal myntade Reinfeldt ob-bidrag, och ingen reflekterar över VAD han menar med det?

    Bra blogg! 8)

  2. Jag skrev så här efter valet 2010:

    Vi har 4,6 miljoner kärnfriska och hyggligt avlönade löntagare i det här landet – hur tjänar de på vänsterpolitik? De vet förmodligen inte, eftersom vi envisas med att tilltala de 450 000 sjukskrivna eller de 350 000 arbetslösa. Moderaternas jobbpolitik görs relevant för alla. Vi pratar om ”de drabbade”, fastän det är just vår uppgift att inte dela upp de förtryckta på det sättet. Vi kritiserar tvåtredjedelssamhället som analys – men tar retorisk strid för ”tredjedelen” hela tiden.

    http://jonaswikstrom.blogspot.se/2010/10/vanstern-och-46-miljoner.html

    Håller alltså med om problembilden. Vi uppfattas stå på ”de svagas sida” (se ex Retriever juli 2010), men blir slagna av Moderaterna bland LO-väljare. Kommunikationsproblemet ligger någonstans i att människor inte gärna identifierar sig som svaga, förtrycka, förminskade – nej, inte ens som ”arbetslösa” eller ”sjukskrivna”. (De sista är ju inte ens stabila grupper som går att tilltala, utan till största delen vandrar folk in och ut ur de grupperna.)

    Vi ska förstås inte på riktigt dela in folk i skötsamma eller icke skötsamma, men om man föresätter sig att tilltala en bred löntagarmajoritet är det givet att retoriken måste ändras – utan att på något sätt mjuka upp våra ståndpunkter när det gäller ”grupper det är synd om”. Man kan ju välja vad och hur man kommunicerar. (Där har vi ett kulturproblem: En vänsterpartist är en mycket rakryggad människa. Att inte lyfta våra minst populära frågor betraktas nästan som lite förljuget. En del av oss hånar FP för att i nuläget fortsätta propagera för euron. Men det är ju precis så en vänsterpartist skulle göra!)

    En bred löntagarpolitik som vinner anhängare också i högkonjunkturer och som är genuint vänsterpartistisk – det tycker jag är tre bra mål som partiet borde ha. Dagsläget är att vi uppfattas som ett parti för de marginaliserade, är bekvämast i krisretorik och har en agenda som i princip kan övertas av en (hypotetiskt) radikaliserad socialdemokrati.

    Det där måste partiet jobba med långsiktigt, och göra det även om det skulle vända uppåt opinionsmässigt framöver. (Det tror jag det gör.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: